AJABAJA! Jag vet nog vad du tänker!

Så lät det en morgon när vi kom till förskolan. Vi hade knappt kommit innanför grinden när Hugo fick syn på en låda som stod bredvid trappen. Nyfiken som Hugo är stegade han rätt mot lådan. Två meter innan han kommit fram till lådan röt en av fröknarna till: HÖRRÖ! GÅ GENAST DÄRIFRÅN! JAG VET NOG VAD DU TÄNKER! NU GÅR DU RAKA VÄGEN IN!

Jag blev alldeles paff! Sa' ingenting! Vi gick snällt in med svansen mellan bena - både jag och Hugo.

-Jo, du Hugo... fortsatte fröken betydligt snällare, efter både min och en annan förälders häpna miner, det är en grävlingsfälla. Det ligger en grävling under trappen och lurar, förstår du! Nu ska vi äntligen bli av med grävlingen som förstör våra gräsmattor...

Vilken start på dagen! Om jag som vuxen skulle bemötas på samma sätt skulle nog min dag vara förstörd. Hur kan man för ett ögonblick tro att man kan ro iland med ett sådant beteende?

Det sägs att barn speglar sin omgivning. Om min son beter sig illa betyder det väl att han lärt sig det någonstans. Och nu börjar jag förstå varifrån. Jag som hela tiden trodde att jag gjorde något fel förstår mer och mer av mitt barns beteende. Den enda person som får höja rösten till mitt barn - det är jag. För jag gör det av kärlek. Förskollärarna av bekvämlighet.

Förbannad mamma.