Jag ska döda alla fröknar!

Jag möttes i dörren av en mycket arg förskollärare!

-Nu har jag sagt det till Hugo och nu säger jag det till dig. Jag varnade honom! Om han sa det en gång till skulle jag säga det till hans mamma!
-??? En lång tystnad. Åh nej, tänkte jag snabbt, hoppas hoppas hoppas att det inte är något allvarligt. Vad är det som har hänt? Jag klarar inte av mer!
-Tre gånger har han sagt att han ska...Döda alla fröknar!!! Förstår du! Hur kan man säga något sånt?

Då, äntligen, sa jag något. Tänkte pedagogiskt, förklarade med mild och vänlig röst att:
-Ja du "Gunilla", Hugo är väldigt intresserad av döden just nu. När han blir arg ska han till och med döda oss - mamma och pappa. Han vet inte riktigt vad det betyder men han testar ordet just nu. Och han märker på oss vuxna att det funkar ganska bra att använda ordet döden...Alla vi vuxna blir ju förfärade...Han får precis den effekt han vill ha. Jag tycker att ni ska förklara för Hugo att man kan bli ledsen om man säger som han gör och då kommer han nog...

Innan jag har hunnit prata klart vänder hon mig ryggen och går!

Jag står kvar. Alldeles paff. Gapande som en fågelholk. Sen kan jag inte låta bli att skratta - "Gunilla" tog tydligen illa vid sig.

När jag var barn och längtade efter att bli vuxen så förväntade jag mig något annat än vad jag och min familj får uppleva just nu. Det är vi som föräldrar som får uppfostra förskolans pedagoger. Jag får inte betalt för det! Det borde jag. Det borde min man få. Iallafall avdrag på maxtaxan...

Fågelholksmamman.

AJABAJA! Jag vet nog vad du tänker!

Så lät det en morgon när vi kom till förskolan. Vi hade knappt kommit innanför grinden när Hugo fick syn på en låda som stod bredvid trappen. Nyfiken som Hugo är stegade han rätt mot lådan. Två meter innan han kommit fram till lådan röt en av fröknarna till: HÖRRÖ! GÅ GENAST DÄRIFRÅN! JAG VET NOG VAD DU TÄNKER! NU GÅR DU RAKA VÄGEN IN!

Jag blev alldeles paff! Sa' ingenting! Vi gick snällt in med svansen mellan bena - både jag och Hugo.

-Jo, du Hugo... fortsatte fröken betydligt snällare, efter både min och en annan förälders häpna miner, det är en grävlingsfälla. Det ligger en grävling under trappen och lurar, förstår du! Nu ska vi äntligen bli av med grävlingen som förstör våra gräsmattor...

Vilken start på dagen! Om jag som vuxen skulle bemötas på samma sätt skulle nog min dag vara förstörd. Hur kan man för ett ögonblick tro att man kan ro iland med ett sådant beteende?

Det sägs att barn speglar sin omgivning. Om min son beter sig illa betyder det väl att han lärt sig det någonstans. Och nu börjar jag förstå varifrån. Jag som hela tiden trodde att jag gjorde något fel förstår mer och mer av mitt barns beteende. Den enda person som får höja rösten till mitt barn - det är jag. För jag gör det av kärlek. Förskollärarna av bekvämlighet.

Förbannad mamma.