Alltid alltid Hugos fel. Förutom idag.

Godmorgon. Gokväll.
Det är viktigt att det blir en bra start på dagen för Hugo. Ingen stress gärna. Han har sin egen takt. Att få komma till dagis och någon tar emot och hälsar en välkommen - borde vara en självklarhet. Det är det inte här. Ibland finns det ingen alls där. Ho ho, hallå, var är ni? En i personalen masar, hasar sig ut från köket där en del barn äter frukost. Säger inget. Nickar. Fyller i närvarolistan. Och står kvar - där borta. Jag tar avsked. Pussar och kramar och stora vinken. Iakttagen. På håll.

Andra dagar - alltid samma tid dock - är det fullt ös. Barn överallt. Skrik och skratt. Tjo och tjim. Och stök. Och fröken - mitt i allt. Höjer rösten och skriker en monolog till mig eller annan förälder som vistas där just då. Ibland står barnen i dörrposten när vi kommer. Barn flyttar inte på sig. Alls. I alla fall inte naturligt. Då boxar sig Hugo in. Jag förstår honom.
Men han blir utskälld av fröken. SÅ DÄR GÖR MAN INTE! FY!
Jag böjer mig ned på huk och säger till Hugo: -Nästa gång någon står i vägen för dig kan du fråga om de kan flytta sig. Då slipper du slåss. Då slipper han - eller hon - bli ledsen. Du får helt enkelt lära dem hur man gör!
-Ok, säger Hugo och blir nöjd. Han är klok.

Han är som en spegel av det han möter. Höjer någon rösten mot honom - höjer han rösten. Höjer man då ytterligare en nivå följer han bara med. Han gör som du gör. Inget annat. Visar någon agressivitet mot honom visar han det tillbaka. Kramar du honom kramar han dig. Det är ju så enkelt. Varför skall det behöva bli så svårt?

När vi pussat och kramat "hej då" och jag är vid bilen på parkeringen hörde jag hur en av fröknarna fräste:
-NU ÄR JAG TRÖTT PÅ ATT SÄGA TILL DIG. NU LÄGGER DU AV!!!
Jag vände mig om direkt - trodde det handlade om Hugo, såklart. Det gjorde det inte. För en gångs skull. De tre killarna som "stod i vägen" hade skrattat för högt och inte stått still!!! Fast fröken hade sagt till dem. De som var så glada att de skulle ut och sparka boll satt nu ner på golvet med slokade huvuden och en av dem grät högt.

Jag hörde hur hon fortsatte. Inte om vad. Men att hon fortsatte. Länge.

Nästa gång ska jag gå fram till henne och säga:
-Jag tycker inte att det är acceptabelt att höja rösten så som du gör.
Eller ska jag bara göra som hon:
-DU DIN JÄKLA FRÖKEN. TA OCH LUGNA NER DIG LITE. DET ÄR BARN DU PRATAR MED. SÄTT DIG NED PÅ HUK NÄR DU TALAR TILL DEM...
Undrar om hon förstår det språket. Jag har ju god lust.

Skrikande mamman.

Slumpen är ingen tillfällighet!

För några dagar sedan fick jag ett mail där det stod:
Jag visste inte att det var så dåligt på vår förskola!
!!? Hjälp. Jag insåg att min uppmaning om att läsa bloggen hade hamnat hos någon här ute i vår lilla kommun. Men när jag läste vidare i mailet blev jag glad. Tyvärr! De har också en "vild" kille. Som de har tvingats gå i särskilda möten för. Som de har tvingats avstå sin arbetstid för att tala med personalen. Och så vidare. Dessutom hade mailets avsändare samma synpunkter som jag. Som vi - i vår familj. Vi kanske inte är så konstiga ändå.

Då började jag fundera på om det kan finnas fler. Som oss? Det är ändå lite märkligt att två pojkar i precis samma ålder "utreds" för sin besvärlighet och vildhet - samtidigt - på samma avdelning. Jag tror, jag hoppas, det säger mer om avdelningen än om våra pojkar. Nu ska familjen flytta - så de slipper hela denna cirkus. Jag känner mig ändå stärkt. Lite mer råg i ryggen. Nu känner jag att nästa möte - då ska detta - på något sätt upp till ytan. Jag vill också tacka alla som har på något sätt hört av sig med råd och stöttning. TACK alla ni varma människor för att ni bryr er. Och tar er tid. TACK!


Jag har träffat på Non violent communication på nätet.
Namnet beskriver en hel del om vad de gör. Kort sammanfattning:
" • Att ge ökad kunskap i kommunikation och konflikthantering."
" • Att ge ökad självinsikt och tillgång till verktyg som kan leda till mer ärlig och empatisk kommunikation."
" • Att skapa förståelse för teorin bakom Non Violent Comunication."
Jag tror att de skulle kunna hålla kurs för förskolan. Jag tror att det är nödvändigt.
Jag tror inte längre. Jag vet.

Tuffare mamma