Slumpen är ingen tillfällighet!

För några dagar sedan fick jag ett mail där det stod:
Jag visste inte att det var så dåligt på vår förskola!
!!? Hjälp. Jag insåg att min uppmaning om att läsa bloggen hade hamnat hos någon här ute i vår lilla kommun. Men när jag läste vidare i mailet blev jag glad. Tyvärr! De har också en "vild" kille. Som de har tvingats gå i särskilda möten för. Som de har tvingats avstå sin arbetstid för att tala med personalen. Och så vidare. Dessutom hade mailets avsändare samma synpunkter som jag. Som vi - i vår familj. Vi kanske inte är så konstiga ändå.

Då började jag fundera på om det kan finnas fler. Som oss? Det är ändå lite märkligt att två pojkar i precis samma ålder "utreds" för sin besvärlighet och vildhet - samtidigt - på samma avdelning. Jag tror, jag hoppas, det säger mer om avdelningen än om våra pojkar. Nu ska familjen flytta - så de slipper hela denna cirkus. Jag känner mig ändå stärkt. Lite mer råg i ryggen. Nu känner jag att nästa möte - då ska detta - på något sätt upp till ytan. Jag vill också tacka alla som har på något sätt hört av sig med råd och stöttning. TACK alla ni varma människor för att ni bryr er. Och tar er tid. TACK!


Jag har träffat på Non violent communication på nätet.
Namnet beskriver en hel del om vad de gör. Kort sammanfattning:
" • Att ge ökad kunskap i kommunikation och konflikthantering."
" • Att ge ökad självinsikt och tillgång till verktyg som kan leda till mer ärlig och empatisk kommunikation."
" • Att skapa förståelse för teorin bakom Non Violent Comunication."
Jag tror att de skulle kunna hålla kurs för förskolan. Jag tror att det är nödvändigt.
Jag tror inte längre. Jag vet.

Tuffare mamma