Alltid alltid Hugos fel. Förutom idag.

Godmorgon. Gokväll.
Det är viktigt att det blir en bra start på dagen för Hugo. Ingen stress gärna. Han har sin egen takt. Att få komma till dagis och någon tar emot och hälsar en välkommen - borde vara en självklarhet. Det är det inte här. Ibland finns det ingen alls där. Ho ho, hallå, var är ni? En i personalen masar, hasar sig ut från köket där en del barn äter frukost. Säger inget. Nickar. Fyller i närvarolistan. Och står kvar - där borta. Jag tar avsked. Pussar och kramar och stora vinken. Iakttagen. På håll.

Andra dagar - alltid samma tid dock - är det fullt ös. Barn överallt. Skrik och skratt. Tjo och tjim. Och stök. Och fröken - mitt i allt. Höjer rösten och skriker en monolog till mig eller annan förälder som vistas där just då. Ibland står barnen i dörrposten när vi kommer. Barn flyttar inte på sig. Alls. I alla fall inte naturligt. Då boxar sig Hugo in. Jag förstår honom.
Men han blir utskälld av fröken. SÅ DÄR GÖR MAN INTE! FY!
Jag böjer mig ned på huk och säger till Hugo: -Nästa gång någon står i vägen för dig kan du fråga om de kan flytta sig. Då slipper du slåss. Då slipper han - eller hon - bli ledsen. Du får helt enkelt lära dem hur man gör!
-Ok, säger Hugo och blir nöjd. Han är klok.

Han är som en spegel av det han möter. Höjer någon rösten mot honom - höjer han rösten. Höjer man då ytterligare en nivå följer han bara med. Han gör som du gör. Inget annat. Visar någon agressivitet mot honom visar han det tillbaka. Kramar du honom kramar han dig. Det är ju så enkelt. Varför skall det behöva bli så svårt?

När vi pussat och kramat "hej då" och jag är vid bilen på parkeringen hörde jag hur en av fröknarna fräste:
-NU ÄR JAG TRÖTT PÅ ATT SÄGA TILL DIG. NU LÄGGER DU AV!!!
Jag vände mig om direkt - trodde det handlade om Hugo, såklart. Det gjorde det inte. För en gångs skull. De tre killarna som "stod i vägen" hade skrattat för högt och inte stått still!!! Fast fröken hade sagt till dem. De som var så glada att de skulle ut och sparka boll satt nu ner på golvet med slokade huvuden och en av dem grät högt.

Jag hörde hur hon fortsatte. Inte om vad. Men att hon fortsatte. Länge.

Nästa gång ska jag gå fram till henne och säga:
-Jag tycker inte att det är acceptabelt att höja rösten så som du gör.
Eller ska jag bara göra som hon:
-DU DIN JÄKLA FRÖKEN. TA OCH LUGNA NER DIG LITE. DET ÄR BARN DU PRATAR MED. SÄTT DIG NED PÅ HUK NÄR DU TALAR TILL DEM...
Undrar om hon förstår det språket. Jag har ju god lust.

Skrikande mamman.